Abduktion (filosofi)

Abduktion är inom filosofin en term besläktad med både induktion och deduktion, där forskaren rör sig mellan teori och empiri och låter förståelsen successivt växa fram.

Peirce definierar den abduktiva slutledningsformen enligt följande: Ett överraskande faktum, C, observeras; men om A vore sant, så skulle C vara en självklarhet; följaktligen finns det skäl att anta att A är sant.

Man kan således inte abduktivt sluta sig till A eller – om ni föredrar den formuleringen – man kan inte abduktivt gissa sig till A förrän dess hela innehåll redan är närvarande i premissen: ”Om A vore sant så skulle C vara en självklarhet”^[1]

Tydligt exempel. Holmes träffar någon som har röda lerstänk på kläderna (observation) och han vet att det finns röd lera på en viss plats. Så han säger till den andre personen att du har visst kommit hit via den platsen (gissning/teori). Personen svarar att det har han ju gjort, hur kunde Holmes veta det? Jo, det gjorde ju Holmes därför att han förde in en teori (om var det fanns röd lera) i sin slutledning. Så det blev rätt den här gången men det kunde ju ha funnits andra orsaker till att den röda lera fanns på kläderna.

Referenser