Artturi Virtanen

Artturi Virtanen Nobelpristagare i kemi 1945
FöddArtturi Ilmari Virtanen
15 januari 1895[1][2][3]
Helsingfors[4]
Död11 november 1973[1][2][3] (78 år)
Helsingfors[5]
BegravdSandudds begravningsplats[6][7]
Medborgare iFinland
Utbildad vidHelsingfors universitet
Kejserliga Alexanderuniversitetet
SysselsättningKemist, universitetslärare, biokemist, uppfinnare
ArbetsgivareValio
BarnKalle Virtanen (f. 1921)
Utmärkelser
Frihetskrigets minnesmedalj (1918)[8]
Kommendörstecknet av Finlands Vita Ros’ orden (1943)[9]
Nobelpriset i kemi (1945)[10][11]
Kommendörstecknet av I klass av Finlands Lejons orden (1945)[9]
Kommendör av Dannebrogorden (1951)[12]
Storkors av civila jordbruksförtjänstorden (1951)[13]
Hedersdoktor vid Sorbonne (1952)[14]
Storkorset av Finlands Lejons orden (1953)[15]
Pour le Mérite för vetenskap och konst (1971)[16]
Minnesmedalj för deltagande i 1941-1945 års krig[12]
Vinterkrigets minnesmedalj[12]
Redigera Wikidata

Artturi Ilmari (”A. I.”) Virtanen, född 15 januari 1895 i Helsingfors, död där 11 november 1973, var en finländsk biokemist och nobelpristagare.

A. I. Virtanen var en av Finlands mest framstående forskare och den hittills mest kända finländska kemisten. Han fick Nobelpriset i kemi år 1945, och var den första ordföranden för Finlands Akademi som grundades år 1948.

Virtanens forskning

Virtanens forskningsfält var näringslära. Han fann på nya metoder att bereda smör och ost, undersökte vilka fördelar ett delvis syntetiskt boskapsfoder skulle kunna erbjuda och studerade den fixering av kväve som sker i ärtväxters rotknölar. Mest känd blev han för sin uppfinning av en ensilagemetod för konservering av djurfoder, kallad AIV-foder, för vilken han fick Nobelpriset i kemi 1945. AIV-metoden och var ett framsteg i långtidsförvaring av grönfoder till djur, vilket är viktigt under vintrarna.

Utvecklandet av AIV-fodret var kanske det viktigaste resultatet av A.I. Virtanens forskargrupps arbete. Utgångspunkten för forskningen var att bevara vitaminhalten i komjölk året om. De stora kvalitetsskillnaderna mellan mejeriprodukter upplevdes som ett allvarligt problem för folkhälsan och genom att utveckla ett färskfoder vars näringsämnen bevaras under lagring löste A. I. Virtanen och hans forskargrupp problemet med vinterutfodring till boskap. AIV-fodret bygger på att sänka PH-värdet på det färska ensilaget till under 4, då bakteriernas aktiviteter saktar ner och fodret bevaras bättre.

A. I. Virtanen är även känd för andra uppfinningar inom främst mejerihygien. Många av uppfinningarna kunde patenteras, vilket innebar att man uppnådde en god konkurrensförmåga på den växande internationella marknaden.

Han ledde Valios forskningslaboratorium 1921–1969.

Nobelpriset i kemi

Kungliga Vetenskapsakademien övervägde redan i början av 1930-talet att ge Nobelpriset till A. I. Virtanen. Senare blev detta verklighet och Virtanen fick Nobelpriset i kemi år 1945 för sina meriter inom jordbruks- och näringskemi. Han fick priset ”för sin forskning och sina uppfinningar inom jordbruks- och näringskemi, i synnerhet för sin metod för att konservera foder” ("for his research and inventions in agricultural and nutrition chemistry, especially for his fodder preservation method"). Virtanen är en av bara två finländska vetenskapliga nobelpristagare.

Professor och lärare

A. I. Virtanen var professor i biokemi på Tekniska högskolan i Helsingfors 1931–1939 och professor i kemi på Helsingfors universitet 1939–1948. Han trodde på biokemins möjligheter inom näringslivet och läkarvetenskapen, och han underströk betydelsen av internationalism. A. I. Virtanen drev även energiskt många betydande vetenskapspolitiska projekt för att främja folkhälso- och energifrågor.

”Det viktigaste en forskare kan göra är att lära upp nya forskare”, sa A.I. Virtanen själv när han definierade sina mål. Han hade gott om studenter, och det sägs att han lärde upp en hel generation av biokemister.

A. I. Virtanen var en enastående ledare och en entusiastisk lärare. Den karismatiske professorn var även jordbrukare i praktiken.

Akademiledamotskap och utmärkelser

A. I. Virtanen var ledamot i Finlands Akademi och dess första ordförande från och med år 1948 till 1963. Ett institut som bär A. I. Virtanens namn är verksamt i anslutning till Kuopio universitet.

Virtanen invaldes 1939 som utländsk ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och blev 1945 utländsk ledamot av Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien. Han blev teknologie hedersdoktor vid Kungliga Tekniska högskolan 1949.[17]

Asteroiden 1449 Virtanen är uppkallad efter honom.[18]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 28 januari 2006.

Övriga källor

Noter

  1. ^ [a b] Encyclopædia Britannica, Artturi Ilmari Virtanen, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] SNAC, Artturi Ilmari Virtanen, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Brockhaus Enzyklopädie, Artturi Ilmari Virtanen, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 11 december 2014, licens: CC0.[källa från Wikidata]
  5. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 31 december 2014, licens: CC0.[källa från Wikidata]
  6. ^ läs online, www.helsinginseurakunnat.fi .[källa från Wikidata]
  7. ^ Find a Grave, läs online, läst: 11 maj 2024.[källa från Wikidata]
  8. ^ s. 3, läs online, läst: 2 juni 2023.[källa från Wikidata]
  9. ^ [a b] Antti Matikkala, Suomen Valkoisen Ruusun ja Suomen Leijonan ritarikunnat, Edita, 2017, s. 194, ISBN 978-951-37-7005-1.[källa från Wikidata]
  10. ^ The Nobel Prize in Chemistry 1945 (på engelska), Nobelstiftelsen, läs online, läst: 5 maj 2020.[källa från Wikidata]
  11. ^ Table showing prize amounts (på engelska), Nobelstiftelsen, april 2019, läs online, läst: 5 maj 2020.[källa från Wikidata]
  12. ^ [a b c] Matti Klinge (red.), Kansallisbiografia, Finska litteratursällskapet och Finska historiska samfundet, läst: 28 februari 2021.[källa från Wikidata]
  13. ^ Källangivelsen på Wikidata använder egenskaper (properties) som inte känns igen av Modul:Cite
  14. ^ läs online, gallica.bnf.fr .[källa från Wikidata]
  15. ^ Antti Matikkala, Suomen Valkoisen Ruusun ja Suomen Leijonan ritarikunnat, Edita, 2017, s. 492, ISBN 978-951-37-7005-1.[källa från Wikidata]
  16. ^ läs online, www.orden-pourlemerite.de , läst: 30 maj 2023.[källa från Wikidata]
  17. ^ KTH: Hedersdoktorer 1944-2008 Arkiverad 24 mars 2010 hämtat från the Wayback Machine., läst 12 april 2009
  18. ^ Schmadel, Lutz D. (2003). Dictionary of Minor Planet Names – (1449) Virtanen. Springer Berlin Heidelberg. sid. 116. ISBN 978-3-540-29925-7. https://link.springer.com/referenceworkentry/10.1007/978-3-540-29925-7_1450. Läst 9 mars 2024 

Externa länkar

Auktoritetsdata