Davis Cup

	Davis Cup
	Davis Cup
Sport(er)	Tennis
Plats	Hela världen
Tidpunkt	Cirka februari-november/december
År	1900-
Tidigare namn	International Lawn Tennis Challenge (1900-1939)
Geografisk omfattning	Hela världen
Arrangör	ITF

Davis Cup, DC, är en internationell tennisturnering för herrlandslag. Ursprungligen kallades turneringen International Lawn Tennis Challenge, men från och med 1946 års turnering kallas den Davis Cup.

Davis Cup är världens största lagturnering inom herrtennisen och motsvaras inom damtennisen av Fed Cup. Davis Cup grundades av Dwight F. Davis och spelades första gången år 1900, då USA vann över Storbritannien i en turnering där bara dessa två lag deltog. De länder som segrat flest gånger i turneringen är USA (32) och Australien (28).

Turneringen sträckte sig tidigare över stora delar av kalenderåret, och de första matcherna spelas vanligtvis i början av februari, medan finalomgången brukade spelas i slutet av november eller början av december.

Organisation

År 2005 deltog 134 nationer i Davis Cup, av vilka 16 lag var kvalificerade för slutspel i elitdivisionen, medan övriga lag spelade i en av de tre zonerna.

“Elitdivisionen”, även kallad “Världsgruppen”. I denna grupp, “slutspelsgruppen”, består mötena mellan länderna av spel över tre dagar med två singlar vardera första och sista dagen (fredag och söndag) och en dubbelmatch (lördag). Matcherna spelas i bäst av fem set. Inom gruppen är åtta av lagen seedade (rangordnade) enligt beslut av DC-kommittén. De första åtta slutspelmatcherna spelas en helg i början på året, varefter segrande åtta lag möts i kvartsfinal, som spelas på sommaren. Förlorande åtta lag från matcherna i mars får spela kvalificeringsomgång mot segrarlagen från varje zon. Dessa matcher spelas på hösten i september, samtidigt som semifinalmatcherna spelas mellan de fyra kvarvarande lagen från kvartsfinalmötena. Elitdivisionens final spelades i december månad. 2001 var senaste året som december nyttjats.

Zonspelet. De tre zonerna (den amerikanska, den euro/afrikanska och den asiatiska/ocenaniska) är var och en indelad i fyra grupper, där grupp I är den högsta. Inom grupp I och II spelas matcherna mellan länderna som i elitdivisionen, men inom grupp III och grupp IV (tillkom år 1997) sker mötena som bäst av tre matcher och bäst av tre set. Resultatet av mötena mellan länderna avgör grupptillhörigheten inom varje zon. Två lag från varje zon (fyra lag från den euro/afrikanska zonen) får spela i kvalificeringsomgången till elitdivisionen (se ovan).

Historia

1899 skänkte den amerikanske tennisspelande studenten vid Harvard University i Massachusetts, Dwight F. Davis, en 18 kilo tung guldkantad silverskål, (“Davis Cup” som rymmer innehållet i hela 37 Champagneflaskor) som vandringspokal till en internationell tennisturnering för herrlandslag. Ända från starten var lag från hela världen välkomna att delta, men de första årens tävlingar kom att avgöras mellan USA och Storbritannien. År 1900 hölls den första tävlingen i Longwood, Boston. USA:s lag bestod av Davis själv som lagkapten och hans två studiekamrater Malcolm Whitman och Holcombe Ward, alla tre framstående spelare med tidigare titlar i Amerikanska mästerskapen. Ditresta från England kom britterna Arthur Gore (lagkapten), Herbert Roper Barrett och Ernest Black. Matchen avgjordes utomhus i extrem sommarhetta vilket sägs ha varit till nackdel för britterna, som oväntat förlorade med 3–0. Året därpå avstod britterna från att resa till USA, varför tävlingen ställdes in. 1902 reste britterna doktor Joshua Pim (under pseudonymen Mr. X) och Reginald Doherty över till USA, men förlorade också denna gång (2–3 i matcher). Britterna fick revansch 1903 med samma lag, förstärkt med Laurie Doherty, den spelstarkaste av de båda bröderna Doherty. Britterna vann med 4–1.

Från 1904 deltog flera nationer i tävlingen. Det året var fem länder anmälda, förutom de amerikanska och brittiska lagen också lag från Belgien, Frankrike och Österrike. USA drog sig dock ur tävlingen. Finalen, the Challenge Round, spelades mellan Belgien och Storbritannien i Wimbledon. Det brittiska laget vann med 5–0. Antalet deltagarländer ökade därefter årligen. Åren runt 1910 dominerade Australasien tävlingen med spelarna Norman Brookes och Anthony Wilding. Efter ett flerårigt uppehåll under det första världskriget deltog, från 1920, 24 länder i den återupptagna tävlingen. Mellan 1920 och 1926 dominerade USA med segrar genom tennisgiganterna Bill Tilden och Bill Johnston.

Sverige deltog för första gången 1925. Den match som brukar kallas “Undret i Varberg” spelades 1946 mellan Sverige och Jugoslavien. Sverige hade spelat sig fram till final i Europa-zonen och var bara en match ifrån den internationella finalen. Lennart Bergelin och Torsten Johansson utgjorde ett tvåmannalag som mirakulöst vände ett underläge med 2–0 till seger med 3–2. Sverige förlorade sedan finalen till USA med 5–0.

Fram till och med 1971 spelades turneringen som utmaningsturnering, där fjolårets segrare var direktkvalificerad till kommande års final. Tidigare spelade alla lag i samma grupp. 1923 introducerades ett “interzonsystem”, och turneringen delades upp i Amerikanska zonen och Europeiska zonen. Lag möttes inbördes i vardera zon, och de två bästa i sin zon gjorde upp i en zonfinal, där segrarna spelade interzonfinal. Segraren i interzonfinalen mötte därefter fjolårets segrare i Challenge Round (finalen).

Under perioden 1927-1932 hade Frankrike en storhetsperiod med de fyra musketörerna (Jean Borotra, Henri Cochet, Jacques Brugnon och René Lacoste) i det segrande laget. Under andra världskriget hölls inga tävlingar.

Under hela perioden 1950 till 1968 dominerade Australien Davis Cup. Under ledning av den legendariske tränaren Harry Hopman (tränare 1939-1967) vann Australien 16 gånger, varav femton från år 1950. I lagen deltog bland andra, spelare som Rod Laver, Roy Emerson, Fred Stolle och Neale Fraser.

1955 infördes Östra zonen. 1966 delades Europa in i en A-zon och en B-zon. Från och med 1972 blev segraren i interzonfinalen automatiskt mästare. 1972 tvingades USA som regerande mästare vinna fem drabbningar för att hålla fast vid pokalen. Den moderna Elitdivisionen, som saknar geografisk indelning och består av 16 lag per år, infördes 1981 och under den finns geografiskt indelade zoner. Denna World Group gjorde sin sista säsong 2018.

Systemet med Challenge Round avskaffades från 1972. Till och med 1971 skulle också det segrande laget, det vill säga titelhållaren, ansvara för organisationen av det följande årets tävling. Detta ändrades så att tävlingen sedan dess organiseras av en särskild internationell Davis Cup-kommitté under International Tennis Federation (ITF), till vilken en årlig deltagaravgift erläggs.

1975 slutsegrade Sverige för första gången. Sveriges lag, som bestod av Björn Borg, Birger Andersson och Ove Bengtson, blev det första utanför den engelsktalande världen och Frankrike som vann tävlingen.

Politiska protester

Eftersom Davis Cup spelas mellan landslag, har protester mot ett lands regim ibland kanaliserats som protester mot landets Davis Cup-lag. Särskilt ofta har Sverige varit inblandat i dessa protestaktioner.

Protesterna i Båstad 1968

Huvudartikel: Båstadskravallerna

Under turneringen 1968 spelade Sverige mot det dåvarande Rhodesia i Båstad i maj, och matchen fick på grund av demonstrationer flyttas till Bandol i Frankrike, då de svenska demonstranterna ansåg Rhodesia styras av en "vit rasistisk" regim.

Protesterna i Båstad 1975

Under turneringen 1975 spelades en semifinal mellan Sverige och Chile i Båstad 19–21 september. Detta var två år efter Augusto Pinochets militärkupp och många ville att matchen skulle ställas in, som protest mot juntans kränkningar av de mänskliga rättigheterna, medan andra menade att sport och politik bör hållas åtskilda.

Solidaritetsorganisationen Chilekommittén tog initiativ till en bred enhetsmanifestation under parollen "Stoppa matchen!". Demonstrationen samlade runt 7000 deltagare. Hundratals ballonger med namnen på politiska fångar släpptes vid matcharenan som bevakades av 1300 poliser. Nyheterna från protesterna nådde Chile via de chilenska sportkommentatorerna på plats. En specialupplaga av Chilebulletinen spreds i 20000 exemplar.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti deltog inte i protesterna den 20 september. Istället arrangerade SSU den 18 september en protestmarsch som slutade på Båstads torg, där Sveriges förre statsminister Tage Erlander och Sveriges förre Chile-ambassadör Harald Edelstam talade för cirka 3000 åhörare.

Sverige vann semifinalen mot Chile med 4–1 och senare även finalen mot Tjeckoslovakien med 3–2.

Protesterna i Malmö 2009

Inför Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel 6-8 mars 2009 framfördes önskemål från vissa håll om att matchen skulle bojkottas, men Svenska tennisförbundet och det svenska Davis Cup-laget beslöt att spela matchen. Däremot bestämde sig den lokala politiska majoriteten i Malmö under ledning av Ilmar Reepalu för att matchen skulle spelas inför tomma läktare. Detta beslut motiverades av säkerhetsskäl, med tanke på de protester mot matchen som planerades. Polisen hade dock inte bedömt läget som ohållbart från säkerhetssynpunkt. Matchen spelades i Baltiska hallen i Malmö. Reepalu ville egentligen att matchen inte skulle spelas överhuvudtaget och hävdade i en artikel i Sydsvenskan att "över 400 barn har mördats av Israels krigsmaskin [i Gazakonflikten 2008-2009]". Internationella Tennisförbundets ordförande Francesco Ricci Bitti kommenterade Malmös agerande med: "Säkerligen kommer vi inte välkomna Malmö stad att arrangera en sådan här match igen".

Under lördagen den 7 mars anordnades en fredlig demonstration med, enligt polisens uppgifter, omkring 6 000 deltagare.^[1] Demonstrationen arrangerades av Nätverket mot Israels krig och ockupation.^[2] Innan avgång hölls flera tal, av bland andra Per Gahrton (mp) och Lars Ohly (v). Väl framme vid Baltiska hallen bröt sig ett hundratal personer ut från demonstrationen och försökte ta sig in på arenan, men förhindrades av en massiv polisnärvaro; åtta personer greps och ett hundratal omhändertogs.^[3]

Efterräkningarna till matchen blev än värre än Internationella Tennisförbundet förvarnat om. Davis Cup-organisationen bötfällde Svenska tennisförbundet med 25 000 US-dollar samt krävde ytterligare 15 000 US-dollar för uteblivna biljettintäkter. Malmö bannlystes samtidigt som eventuell arrangörstad av Davis Cupmatcher för de närmsta fem åren och om Sverige återigen inte kan garantera att allmänheten ges tillträde till en match kommer man att förlora rätten att välja hemmaarena.

Segrande nationer

År	Finalplats (underlag)	Segrare	Finalmotståndare	Resultat
1900	Longwood Cricket Club (gräs) Boston, USA	USA	Brittiska öarna	3-0
1901	Ingen turnering
1902	Crescent Athletic Club (gräs) Brooklyn, USA	USA	Brittiska öarna	3-2
1903	Longwood Cricket Club (gräs) Boston, USA	Brittiska öarna	USA	4-1
1904	Warple Road (gräs) London, Storbritannien	Brittiska öarna	Belgien	5-0
1905	Queen's Club (gräs) London, Storbritannien	Brittiska öarna	USA	5-0
1906	Warple Road (gräs) London, Storbritannien	Brittiska öarna	USA	5-0
1907	Warple Road (gräs) London, Storbritannien	Australasien	Brittiska öarna	3-2
1908	Albert Ground (gräs) Melbourne, Australien	Australasien	USA	4-1
1909	Double Bay Grounds (gräs) Sydney, Australien	Australasien	USA	5-0
1910	Ingen turnering
1911	Hagley Park (gräs) Christchurch, Nya Zeeland	Australasien	USA	4-0
1912	Albert Ground (gräs) Melbourne, Australien	Brittiska öarna	Australasien	3-2
1913	Worple Road (gräs) London, Storbritannien	USA	Storbritannien	3-2
1914	West Side Tennis Club (gräs) New York, USA	Australasien	USA	3-2
1915- 1918	Ingen turnering på grund av första världskriget
1919	Double Bay Grounds (gräs) Sydney, Australien	Australasien	Storbritannien	4-1
1920	Domain Cricket Club (gräs) Auckland, Nya Zeeland	USA	Australasien	5-0
1921	West Side Tennis Club (gräs) New York, USA	USA	Japan	5-0
1922	West Side Tennis Club (gräs) New York, USA	USA	Australasien	4-1
1923	West Side Tennis Club (gräs) New York, USA	USA	Australien	4-1
1924	Germantown Cricket Club (gräs) Philadelphia, USA	USA	Australien	5-0
1925	Germantown Cricket Club (gräs) Philadelphia, USA	USA	Frankrike	5-0
1926	Germantown Cricket Club (gräs) Philadelphia, USA	USA	Frankrike	4-1
1927	Germantown Cricket Club (gräs) Philadelphia, USA	Frankrike	USA	3-2
1928	Stade Roland Garros (grus) Paris, Frankrike	Frankrike	USA	4-1
1929	Stade Roland Garros (grus) Paris, Frankrike	Frankrike	USA	3-2
1930	Stade Roland Garros (grus) Paris, Frankrike	Frankrike	USA	4-1
1931	Stade Roland Garros (grus) Paris, Frankrike	Frankrike	Storbritannien	3-2
1932	Stade Roland Garros (grus) Paris, Frankrike	Frankrike	USA	3-2
1933	Stade Roland Garros (grus) Paris, Frankrike	Storbritannien	Frankrike	3-2
1934	Centre Court, Wimbledon (gräs) London, Storbritannien	Storbritannien	USA	4-1
1935	Centre Court, Wimbledon (gräs) London, Storbritannien	Storbritannien	USA	5-0
1936	Centre Court, Wimbledon (gräs) London, Storbritannien	Storbritannien	Australien	3-2
1937	Centre Court, Wimbledon (gräs) London, Storbritannien	USA	Storbritannien	4-1
1938	Germantown Cricket Club (gräs) Philadelphia, USA	USA	Australien	3-2
1939	Merion Cricket Club (gräs) Haverford, USA	Australien	USA	3-2
1940- 1945	Ingen turnering på grund av andra världskriget
1946	Kooyong Stadium (gräs) Melbourne, Australien	USA	Australien	5-0
1947	West Side Tennis Club (gräs) New York, USA	USA	Australien	4-1
1948	West Side Tennis Club (gräs) New York, USA	USA	Australien	5-0
1949	West Side Tennis Club (gräs) New York, USA	USA	Australien	4-1
1950	West Side Tennis Club (gräs) New York, USA	Australien	USA	4-1
1951	White City Stadium (gräs) Sydney, Australien	Australien	USA	3-2
1952	Memorial Drive Tennis Centre (gräs) Adelaide, Australien	Australien	USA	4-1
1953	Kooyong Stadium (gräs) Melbourne, Australien	Australien	USA	3-2
1954	White City Stadium (gräs) Sydney, Australien	USA	Australien	3-2
1955	West Side Tennis Club (gräs) New York, USA	Australien	USA	5-0
1956	Memorial Drive Tennis Centre (gräs) Adelaide, Australien	Australien	USA	5-0
1957	Kooyong Stadium (gräs) Melbourne, Australien	Australien	USA	3-2
1958	Milton Courts (gräs) Brisbane, Australien	USA	Australien	3-2
1959	West Side Tennis Club (gräs) New York, USA	Australien	USA	3-2
1960	White City Stadium (gräs) Sydney, Australien	Australien	Italien	4-1
1961	Kooyong Stadium (gräs) Melbourne, Australien	Australien	Italien	5-0
1962	Milton Courts (gräs) Brisbane, Australien	Australien	Mexiko	5-0
1963	Memorial Drive Tennis Centre (gräs) Adelaide, dcf	USA	Australien	3-2
1964	Harold Clark Courts (grus) Cleveland, USA	Australien	USA	3-2
1965	White City Stadium (gräs) Sydney, Australien	Australien	Spanien	4-1
1966	Kooyong Stadium (gräs) Melbourne, Australien	Australien	Indien	4-1
1967	Milton Courts (gräs) Brisbane, Australien	Australien	Spanien	4-1
1968	Memorial Drive Tennis Centre (gräs) Adelaide, Australien	USA	Australien	4-1
1969	Harold Clark Courts (hardcourt) Cleveland, USA	USA	Rumänien	5-0
1970	Harold Clark Courts (hardcourt) Cleveland, USA	USA	Västtyskland	5-0
1971	Olde Providence Racquet Club (grus) Charlotte, USA	USA	Rumänien	3-2
1972	Club Sportiv Progresul (grus) Bukarest, Rumänien	USA	Rumänien	3-2
1973	Public Auditorium (matta, inomhus) Cleveland, USA	Australien	USA	5-0
1974		Sydafrika	Indien	w.o.
1975	Kungliga Tennishallen (matta, inomhus) Stockholm, Sverige	Sverige	Tjeckoslovakien	3-2
1976	Estadio Nacional (grus) Santiago, Chile	Italien	Chile	4-1
1977	White City Stadium (gräs) Sydney, Australien	Australien	Italien	3-1^[4]
1978	Mission Hills CC (hardcourt) Rancho Mirage, USA	USA	Storbritannien	4-1
1979	Civic Auditorium (matta, inomhus) San Francisco, USA	USA	Italien	5-0
1980	Malá Sportovní Hall (matta, inomhus) Prag, Tjeckoslovakien	Tjeckoslovakien	Italien	4-1
1981	Riverfront Coliseum (matta, inomhus) Cincinnati, USA	USA	Argentina	3-1^[5]
1982	Palais des Sports (grus, inomhus) Paris, Frankrike	USA	Frankrike	4-1
1983	Kooyong Stadium (gräs) Melbourne, Australien	Australien	Sverige	3-2
1984	Scandinavium (rött grus; lawnit, inomhus) Göteborg, Sverige	Sverige	USA	4-1
1985	Olympiahalle (matta; DLW Ro 840, inomhus) München, Tyskland	Sverige	Västtyskland	3-2
1986	Kooyong Stadium (gräs) Melbourne, Australien	Australien	Sverige	3-2
1987	Scandinavium (grus, inomhus) Göteborg, Sverige	Sverige	Indien	5-0
1988	Scandinavium (grus, inomhus) Göteborg, Sverige	Västtyskland	Sverige	4-1^[6]
1989	Schleyerhalle (matta; pegulan, inomhus) Stuttgart, Västtyskland	Västtyskland	Sverige	4-1
1990	Suncoast Dome (grus, inomhus) Saint Petersburg, USA	USA	Australien	3-2
1991	Palais des Sports de Gerland (matta, inomhus) Lyon, Frankrike	Frankrike	USA	3-2
1992	Tarrant County Center (hardcourt, inomhus) Fort Worth, USA	USA	Schweiz	3-1^[7]
1993	Exhibition Hall (grus, inomhus) Düsseldorf, Tyskland	Tyskland	Australien	4-1
1994	Olimpijskij (matta, inomhus) Moskva, Ryssland	Sverige	Ryssland	4-1
1995	Olimpijskij (grus, inomhus) Moskva, Ryssland	USA	Ryssland	3-2
1996	Malmömässan (hardcourt, inomhus) Malmö, Sverige	Frankrike	Sverige	3-2
1997	Scandinavium (carpet; taraflex, inomhus) Göteborg, Sverige	Sverige	USA	5-0
1998	Fila Forum (grus, inomhus) Milano, Italien	Sverige	Italien	4-1
1999	Acropolis Exhibition Hall (grus, inomhus) Nice, Frankrike	Australien	Frankrike	3-2
2000	Palau Sant Jordi (grus, inomhus) Barcelona, Spanien	Spanien	Australien	3–1^[7]
2001	Rod Laver Arena (gräs) Melbourne Australien	Frankrike	Australien	3–2
2002	Palais omnisports (grus, inomhus) Paris, Frankrike	Ryssland	Frankrike	3–2
2003	Rod Laver Arena (gräs) Melbourne Australien	Australien	Spanien	3–1^[7]
2004	Estadio Olímpico (grus, inomhus) Sevilla, Spanien	Spanien	USA	3–2
2005	Sibamac Arena (hardcourt, inomhus) Bratislava, Slovakien	Kroatien	Slovakien	3–2
2006	Olimpijskij (hardcourt, inomhus) Moskva, Ryssland	Ryssland	Argentina	3–2
2007	Memorial Coliseum (hardcourt, inomhus) Portland, USA	USA	Ryssland	4–1
2008	Estadio Polideportivo (hardcourt, inomhus) Mar del Plata, Argentina	Spanien	Argentina	3–1
2009	Palau Sant Jordi (grus, inomhus) Barcelona, Spanien	Spanien	Tjeckien	5–0
2010	Beogradska arena (hardcourt, inomhus) Belgrad, Serbien	Serbien	Frankrike	3–2
2011	La Cartuja (grus, inomhus) Sevilla, Spanien	Spanien	Argentina	3–1
2012	O2 Arena (hård; Novacrylic Ultracushion, inomhus) Prag, Tjeckien	Tjeckien	Spanien	3–2
2013	Beogradska arena (hardcourt; RuKortHard Tournament MF, inomhus) Belgrad, Serbien	Tjeckien	Serbien	3–2
2014	Stade Pierre-Mauroy (grus, inomhus) Lille, Frankrike	Schweiz	Frankrike	3–1
2015	Flanders Expo (grus, inomhus) Gent, Belgien	Storbritannien	Belgien	3–1
2016	Arena Zagreb (hardcourt, inomhus) Zagreb, Kroatien	Argentina	Kroatien	3–2
2017	Stade Pierre-Mauroy (hardcourt, inomhus) Lille, Frankrike	Frankrike	Belgien	3–2
2018	Stade Pierre-Mauroy (rött grus, inomhus) Lille, Frankrike	Kroatien	Frankrike	3–1
2019	Caja Magica (hardcourt, inomhus) Madrid, Spanien	Spanien	Kanada	2–0
2021	Madrid arena (hardcourt, inomhus) Madrid, Spanien	Ryssland	Kroatien	2–0
2022	Palacio de Deportes José María Martín Carpena (hardcourt, inomhus) Málaga, Spanien	Kanada	Australien	2–0
2023	Palacio de Deportes José María Martín Carpena (hardcourt, inomhus) Málaga, Spanien	Italien	Australien	2–0

Se även

Referenser

Noter

^ Stökigt men under kontroll^{[död länk]}, polisen.se 7 mars 2009. Hämtat 10 mars 2009
^ Stoppa Matchen stoppade inte matchen Arkiverad 22 mars 2009 hämtat från the Wayback Machine., yelah.net 7 mars 2009. Hämtat 10 mars 2009
^ Men våldet tog över Arkiverad 30 mars 2009 hämtat från the Wayback Machine., sydsvenskan.se 8 mars 2009. Hämtat 10 mars 2009
^ Den femte och sista matchen fullföljdes inte utan avbröts när det stod 12-12 i första set. Australien hade ändå redan säkrat segern.
^ Den femte och sista matchen fullföljdes inte utan avbröts när det stod 11-10 till Roscoe Tanner (USA) mot Guillermo Vilas (Argentina) i första set. USA hade ändå redan säkrat segern.
^ Den femte och sista matchen vann Västtyskland på walkover.
^ [a b c] Den femte och sista matchen spelades inte.

Källor

Martin Hedges, 1978. The Concise Dictionary of Tennis. Mayflower Books Inc.
https://web.archive.org/web/20090105161905/http://www.sverigestennismuseum.com/dchistoria.htm

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Davis Cup.
Bilder & media
Officiell webbplats
Davis Cup på SVT Play

[1] Stökigt men under kontroll^{[död länk]}, polisen.se 7 mars 2009. Hämtat 10 mars 2009

[2] Stoppa Matchen stoppade inte matchen Arkiverad 22 mars 2009 hämtat från the Wayback Machine., yelah.net 7 mars 2009. Hämtat 10 mars 2009

[3] Men våldet tog över Arkiverad 30 mars 2009 hämtat från the Wayback Machine., sydsvenskan.se 8 mars 2009. Hämtat 10 mars 2009

[4] Den femte och sista matchen fullföljdes inte utan avbröts när det stod 12-12 i första set. Australien hade ändå redan säkrat segern.

[5] Den femte och sista matchen fullföljdes inte utan avbröts när det stod 11-10 till Roscoe Tanner (USA) mot Guillermo Vilas (Argentina) i första set. USA hade ändå redan säkrat segern.

[6] Den femte och sista matchen vann Västtyskland på walkover.

[ReferenceA-7] [a b c] Den femte och sista matchen spelades inte.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]