Storsyrien

Storsyrien eller Arabiska Kungadömet Syrien var stat som styrdes av en egen regering mellan oktober 1918 och juli år 1920 med Damaskus som huvudstad. Storsyrien omfattade ett mycket större område än dagens Syrien; ungefär dagens Syrien, Libanon, Jordanien och Israel, med Damaskus som huvudstad. På arabiska hade området under 1800-talet och början av 1900-talet kallats för Bilad al-Sham eller al-Sham. Ordet Storsyrien har - med olika tolkningar av vad som borde ingå - varit ett viktigt begrepp inom politiken i Mellanöstern även långt efter 1920.

I det nybildade Storsyrien utgjorde arabisktalande muslimer den stora majoriteten. Det fanns även grupper med andra religioner: kristna, judar, druser med flera. Det osmanska riket hade inom vissa gränser varit ett multietniskt område som tolererade även andra religioner än islam så länge som företrädare för andra religioner inte försökte utöva någon politisk makt.

När första världskriget bröt ut 1914 ställde sig det Osmanska riket på Tysklands sida för att skydda sig mot arvfienden Ryssland^[1] När det osmanska riket i början av första världskriget försökte angripa Suezkanalen blev detta ett mycket allvarligt militärt hot mot Storbritannien. Om Suezkanalen stängdes för transporter från de brittiska kolonierna i Asien skulle det bli mycket svårt för Storbritannien att vinna kriget mot Tyskland. Brittiska diplomater sökte därför nya allierade i kampen mot Tyskland och det Osmanska riket. Britterna fann en allierad i arabiska nationalister och den stora Hashim-klanen som då styrdes av emiren i Mecka, Hussein ibn Ali. Henry McMahon, brittisk high commissioner i Egypten och Hussein bin Ali ingick 1915-1916 genom brevväxling det så kallade McMahon-Husain-avtalet.

Emir Hussein bin Ali:s 4 söner - Ali, Abdulla, Feisal och Zaid - engagerades i ett arabiskt uppror mot osmanerna i utbyte mot att britterna efter kriget skulle stödja bildandet av en stor arabisk stat med Damaskus som huvudstad.^[2] Redan efter 3 månader fick upproret stora problem på grund av rebellerna hade för få och mycket omoderna vapen. Osmanerna armé var mycket bättre utrustade. Den verklige ledaren för upproret blev Husseins tredje son Faisal. Britterna anföll från havet med kanoner men det hade inledningsvis ingen avgörande verkan. Britterna skickade en ung arabisktalande officer, T. E Lawrence (senare även kallad Lawrence av Arabien), som hade som huvuduppgift att hitta en arabiska ledare som hade potential att leda upproret till framgång.

Efter att ha träffat ett flertal ledare för upproret rekommenderade Lawrence den brittiska överbefälhavaren i Egypten att samarbeta med Feisal och utrusta Feisal:s styrkor med fler vapen och experter på dessa vapen. De flesta vapen som levererades var dock inte av senaste modell men ledningen för det arabiska upproret fick dock så småningom tillgång till några flygplan, några pansarbilar och några andra bilar. Med förbättrat ledarskap, ny taktik, mer och bättre vapen lyckades Feisals reguljära arme och tiotusentals frivilliga i irreguljära styrkor - som delvis rekryterades lokalt - erövra stora områden mellan Jeddah vid Röda havet och Damaskus. Den södra delen av det osmanska riket hade styrts från Damaskus. Administrativt var Damaskus på den tiden en mycket större och viktigare stad än Jerusalem. I oktober 1918 tågade Feisal;s arabiska arme, de irreguljära arabiska styrkorna och engelska trupper in Damaskus. En provisorisk arabisk regering bildades omedelbart och Feisal utropades till kung för det Arabiska kungadömet Syrien. Vid en nationalkongress i Damaskus i mars 1920 bekräftades att Faisal valts till kung av Syrien.^[3][4]

Bildandet av ett stort arabiskt Storsyrien ogillades av Frankrike och Storbritannien. De hade i hemlighet ingått ett avtal som innebar att det inte skulle bildas någon stor arabisk stat när Tyskland och det Osmanska riket besegrats. I stället skulle de områden som erövrats från det osmanska riket delas mellan Frankrike och Storbritannien.^[5] Frankrike skulle få bestämma över den norra delen (Syren och Libanon), Storbritannien skulle få bestämma söder och väster om Libanon. Frankrike och Storbritannien skulle genom detta säkra ett stort inflytande över området. Dessutom hade Storbritannien 1917 lovat judiska organisationer att judar skulle få invandra till ej definierat område som 2000 år tidigare varit Israel. Denna deklaration spriddes i många exemplar till judar i hela värden för att judarna skulle stödja Storbritannien i kriget mot Tyskland. Storbritannien hade sålt hästen två gånger, sa en före detta brittisk utrikesminister många år senare.

För att stoppa etableringen av ett arabiskt Storsyrien skickades franska trupper, utrustade med moderna kanoner, till Damaskus som de intog 24 juli 1920. Islaget vid Maysalun besegrades den syriska armen. Det medförde att Syrien och Libanon blev franska kolonier. Faisal utvisades från Syrien av fransmännen och tog sin tillflykt till Storbritannien. Något år senare blev Faisal med brittiskt stöd kung i Irak.

Feisals bror Abdullah Ibn Hussein blev med brittiskt stöd emir av Transjordanien. Nationernas Förbund godkände 1922 gränserna mellan de områden som avskildes från det Osmanska riket, Syrien, Libanon, det brittiska mandatet Israel-Palestina, Transjordanien samt gränsen mot Saudiarabien. ^[6]

Enligt den svenske översättarens inledning till T. E Lawrence bok Uppror i öknen blev Lawrence oerhört bitter över hur det arabiska upproret slutade. Lawrence hade enligt hans översättare "drömt om om ett stort fritt arabiskt rike från Jemen till Aleppo och från Sinai till Bagdad ... Av Lawrence storhetsdrömmar för araberna blev ingenting kvar."^[4]

Upproret hade dock stor strategisk betydelse för utgången av första världskriget, en stor del av den osmanska armen i regionen bands i konflikter med den Arabiska revolten istället för att användas i strider med den Brittiska och Franska armen längs Medelhavskusten. Genom att viktiga muslimska ledare gick med i kriget på engelsmännens sida förebyggdes en stor panislamistisk resning mot engelsmännen.^[4]