Stungna runor

Den här artikeln eller avsnittet anses inte leva upp till Wikipedias artikelstandard och behöver kvalitetskontrolleras. (2024-12) Motivering: Text behöver gås igenom, märkliga begrepp som stunget o och liknande förekommer Hjälp gärna Wikipedia med att åtgärda problemet om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan.

Stungna runor (tidigare även punkterade runor)^[1] är runor med diakritiska tecken, alltså med tillägg av en liten markering som anger ändrat uttal. Denna markering började dyka upp under 1000-talet och bestod då av en punkt, så kallat sting eller stingning, som applicerades i en runas hålrum eller på en stav, varvid runan kallas ”stungen” (fornnordiska: stunginn) + runans namn.

Innan sting hade diverse runor flera om än likartade ljudvärden vilka läsaren behövde gissa efter sammanhanget, ungefär som bokstaven c i det latinska alfabetet som antingen kan stå för /s/ eller /k/. Exempelvis kunde konsonantrunorna ᚴ [kön], ᛏ [Tyr] och ᛒ [birkal] i den yngre futharken (yngre runraden) stå för antingen /k/, /t/, /b/ eller /g/, /d/, /p/ respektive. Nedan angivs ljudvärdena för den yngre runraden som referenspunkt (cirka 800-tal). Ljudvärdena är förenklade för att trimma tabellen. Bokstäver i det svenska alfabetet följer svenskt uttal, andra är länkade.

Denna ostungna ursprungliga nordiska runrad introducerades så tidigt som på 700-talet efter Kristus och ersatte då den på annat håll problematiska äldre futharken (äldre runraden) genom att bland annat reducera runorna från 24 stycken till 16 stycken och lägga flera ljudvärden på samma runa som redovisat ovan. Anledningen för detta är okänt men det minskade antalet kan förslagsvis ha gjort det lättare att lära ut till illitterata och försvårat för utländska makter att avkoda hemliga runmeddelanden. Roten för begreppet runa betyder just hemlighet, eller snarare viskande samtal med mera.^[2]

Mot slutet av Vikingatiden uppstod behovet att kunna specificera det avsedda ljudvärdet noggrannare hos runor, varvid ett system med diakritiska tecken antogs, de så kallade stingen, punkter som kunde anbringas på runor för att ange ljudvärde. Med stingning särskiljdes ljudvärden främst genom att ostungna runor (även kallade normalrunor) huvudsakligen bar sitt första eller vanliga ljudvärde medan stungna runor bar ett andra eller mindre vanligt ljudvärde.^[3][4]

Stungna runor börjar uppträda sporadiskt kring år 1000^[5] och ursprungligen var det bara tre runor som kunde stingas: ᚢ [ur], ᚴ [kön] och ᛁ [is], där ostungen ᚢ betydde /u/, /o/ eller /v/ medan stungen ᚤ betydde /y/ eller /ö/; ostungen ᚴ betydde /k/ medan stungen ᚵ betydde /g/, /ȝ/ eller /ŋ/; ostungen ᛁ betydde /i/ eller /j/ medan stungen ᚽ betydde /e/ eller /ä/.^[4][5] I praktiken utökas därmed den yngre 16-typiga runraden till 19 runor och denna utveckling och senare kallas ibland för den stungna futharken.^[4] De stungna runorna verkar inte ha räknats som självständiga runor och de få gånger listas i futhark-skrifter är de uppställda för sig på slutet efter den egentliga futharken.^[4]

Vart idén till de stungna runorna kom ifrån är oklart men liknande princip fanns sedan långt tidigare i det gotiska alfabetet för att ange skrivtecken som siffror istället för bokstäver genom att markera de med en prick. Liknande stungna runor hade anglosaxarna några hundra år tidigare introducerat en modifierad ᚢ-runa för att representera ljudet /y/ där runan erhållit ett lodrätt streck i klykan likt ett sting: ᚣ.

Genom tiohundra- och elvahundratalet framåt medeltiden exploateras stingningsprincipen ytterligare och ger nästan alla runor en stungen variant. Under samma period renoveras även runornas ljudvärden något, vilket är det som avses nedan. För att trimma tabellen är ljudvärdena likt ovan förenklade och bara runor med stungen variant täcks.

Ibland applicerades sting även på runor med ett vedertaget ljudvärde, varav dess mening är någorlunda oklar:

En underform till stungna runor är vad som kan kallas stavstungna runor, stungna variationer av runor som traditionellt stings i en hålighet men som här av viss anledning stungits på sin huvudstav eller bistav. I unicode finns bara ett sådant exempel:

Ovan exempel visar tre varianter av runan ᚴ [kön]: dess ostungna normalform ᚴ [ostungen kön], dess konventionella stungna form ᚵ [stungen kön] och den ovanligare stavstungna varianten ᚶ som då förslagsvis kan särskiljas som [*stavstungen kön]. Om den stavstungna varianten anger ett separat ljudvärde från den konventionella varianten är oklart. I unicode bär den teckennamnet [runic letter eng], vilket anger att den torde vara likgiltig bokstaven Ŋ/ŋ [eng/äng] (/ng/) vars unicode-teckennamn är [latin capital/small letter eng]. Då unicode-runorna skapades av Nordiska ministerrådet och runologer torde namnet vara styrkt på viss historisk grund, även om den stavstungna formen inte var standardiserad historiskt. I det ursprungliga unicode-underlaget föreslogs teckennamnet [younger k with dot] (yngre k med punkt) men även då med translitterering till /ŋ/ (ng).^[4]

För runor med flertalet ljudvärden, särskilt ᚢ [ur], användes ibland två sting, då kallad dubbelstungen runa, för att åtege ytterligare ett särskilt ljudvärde. I unicode-runor saknas dito dubbelstungna runor, varför nedan överliggande exempel ges med en liten siffra bredvid för att indikera sting:

Det finns även konventionella stungna runor som av estetiska skäl främst återges med två sting istället för ett, såsom ᛔ [stungen birkal] och ᛪ [hårdsol], även om dito stundom förekommit som enkelstungna historiskt men då med samma ljudvärde oavsett om dubbelstungen eller enkelstungen.

En dubbelstungen runa med okänd betydelse är [stungen mader] (stungen m-runa) med sting i var klyka, vilken saknar unicode-tecken, här representerad av en bild. Jämföranden mellan olika inskrifter av runologen Staffan Fridell antyder att den stungna m-runan har burit ett fonetiskt värde men vad detta varit är oklart.^[6]

Sting var någorlunda opraktiskt på grund av dess otydlighet om placerad på en stav, varför sting med tiden började kompletteras som en genomgående bistav, antingen raka eller nedställda, i vissa fall som en pil. Se exempelvis ᛪ [hårdsol] eller ᛎ [lensol].

Dessa streck kallades fortsättningsvis för sting^[7] men 1600-talsrunologen Johannes Bureus ska stundom ha använt begreppet steglad om dito stungna runor, till samma rot som stag, stake etc.^[8] En teori är att Bureus ska ha jämfört den danska stungna bokstaven Ø [stunget o] (se nedan) med hjulet som används vid stegling etc, ^[8] då han kallar bokstaven för steglat ö i sin bok Runa redux.^[9]

I manuskriptet AM 413 fol. "Runologia" från 1752, skriven av isländska runologen Jón Grunnvíkingur (Jón Ólafsson), har runan ᛅ [långkvist år], som vanligen står för /ä/ [ära/äring] i det medeltida och sentida runalfabeten, återgivits som runan för E, medan runan för Ä återgivs som ᚯ [långkvist ås], som annars står för /ö/ [ös/öde]. Om detta är korrekt observerat sentida runbruk eller ett missförstånd från författaren är oklart, men oavsett antyder det att den sentida bistav som ersatt stinget i runan ᛂ → Ɨ [stungen is], som vanligen står för /e/, med tiden blivit så lång och stundom vänstervinklad (troligtvis av högerhänt skrift) att den kunde förväxlas med runan ᛅ.^[10] Liknande utveckling syns hos dalrunorna, vilket även kan förklara varför ᚯ [långkvist ås] blev /ä/, men är där delvis motsatt, alltså att ᚽ [stunget is] bivit till ᛆ [kortkvist år] för /e/ medan ᛅ [långkvist år] återblivit /a/ och ᚮ/ᚯ [kortkvist/långkvist ås] för /ä/ (med variation), då genom att ä-runan varit ett stunget ᛆ [kortkvist år] där stinget sedan blivit till en kvist.^[11]

Sting kom vidare att överföras på en handfull europeiska bokstäver, då i sin ”steglade/strukna form”, såsom Ø [stunget o], Ð [stunget d] (isländsk gemen: ð, nordsamisk: đ), Ł [stunget l], Ǥ [stunget g] Ŧ [stunget t].^[12][13]

Genom denna form blev det även likgiltigt med den det diakritiska tecken, även kallat streck, som användes hos flera former av förkortningstecken, såsom: ꝥ [övre stunget þ], ꝧ [undre stunget þ], ꝑ [undre stunget p].

I svenskan kan dagens diakritiska prickar ◌̈ hos Ä och Ö ses som en fortsättning på sting, även om inlånat från tyskan.