Utvecklingen påbörjades under det sena 1970-talet, och det stod snabbt klart att för att nå de uppsatta målen var man tvungna att använda nya designprinciper.[2] Övergången mellan vingen och flygkroppen gjordes mjuk så att lyftytan skulle bli så stor som möjligt. Förlängningar av vingrotens framkant bidrog också med lyftkraft, och gjorde planet instabilt i längdled för ökad manöverbarhet. Den ursprungliga designen som gick under beteckningen T-10 levde inte upp till prestandakraven på grund av missar vid designen av vingformen, tyngre avionik och törstigare motorer än beräknat.[3] Efter att ett antal prototyper flugit togs beslutet att göra ett flertal radikala ingrepp i designen, och den nya modellen fick beteckningen T-10S.[4] Detta ledde till att stora förseningar uppkom, något som förvärrades av ett antal haverier till följd av strukturella svagheter.[5]
Under de första åren, 1986–1988, slog en modifierad Su-27 med beteckningen P-42 inte mindre än 27 flygrekord och fick snabbt ryktet om att vara världens bästa jaktflygplan. Flertalet av de rekord som Su-27 slog hade satts av en modifierad F-15 med beteckningen Streak Eagle.[6]
Vidareutveckling
Efter sovjetunionens sammanbrott fortsatte Suchoj att vidareutveckla ett flertal stridsflygplan baserade på Su-27. Man tog bland annat fram ett enhetsflygplan som fick beteckningen Su-30. Man har också börjat producera ett attackflyg som går under namnet Su-34. Den senaste modellen kallas för Su-35S. Ryssland har gjort flera beställningar av samtliga versioner.
Varianter
M – moderniserad, uppgraderad (ryska: модернизированный, modernizirovannyj)
K – kommersiell för export[7] (коммерческий, kommertjeskij)
K – för (hangar-)fartyg (корабельный, korabelnyj)
UB – för stridsträning och strid (учебно-боевой, utjebno-bojevoj)
Tvåsitsig med dubbelsäte och lång räckvidd. Prototyp för Su-32FN och Su-34.[9]
Rysk Su-27SM.
Efter Sovjetunionen
Su-27PD ("Flanker-B")
Ensitsig demovariant med lufttankning.
Su-30M/MK ("Flanker-H")
Tvåsitsigt nästa-generations-plan med fler-rolls-funktion. Några Su-30M byggdes för rysk utveckling i mitten av 90-talet med magert resultat, bl.a. två demovarianter för export av Su-30MK med lite olika specifikationer; Su-30MKA för Algeriet, Su-30MKI för Indien, Su-30MKK för Kina, och Su-30MKM för Malaysia.
Su-27KI
Demovariant baserad på Su-27SK för exportorder till Indonesien år 1997 med lufttankning, N001M-radar med extra funktion för att kunna avfyra missilen R-77. Ordern blev aldrig av pga embargo emot Indonesien för ockupationen av Östtimor.
Su-27SM ("Flanker-E")
Halvtidsuppgradering med funktioner från ryska demovarianten Su-27M.
Su-27SK ("Flanker-B")
Exportvariant av Su-27S med kraftigare landningsställ, ökad lastkapacitet till 33 ton och N001M-radar med fler luft-till-mark-lägen för detektion. En av de varianter som exporterades till Kina åren 1992-1996.[10] Också såld till Indonesien år 2003 med lufttankning.
Kinesisk variant av Su-27. Ursprungligen en samproduktion och licenstillverkning initierad 1996, som successivt gått mot mer inhemsk, kinesisk produktion och utveckling.[10]
Su-27UBK ("Flanker-C")
Tvåsitsig Su-27UB för export.
Su-27SKM
Ensitsigt fler-rolls-plan av Su-27SK för export med uppgraderad cockpit, bättre elektroniska motmedel för självförsvar (ECM) och lufttankning.
Su-27UBM
Tvåsitsig Su-27UB.
Su-27SM2 ("Flanker-J")
4+ generationens blockuppgradering för ryska Su-27 med funktioner från Su-35BM med radarn Irbis-E, bättre motorer och flygegenskaper.
Su-27SM3 ("Flanker-J Mod")
Ökad lastkapacitet (+3 ton), AL-31F-M1-motorer och helglasad cockpit.
Su-27KUB
Su-27K för hangarfartyg med dubbelsäte för träning och fler-rolls-funktion.
Också kallad "Last Flanker" som senaste varianten av ”Flanker”-varianterna med ”thrust vectoring” AL-41F1S-motorer, bättre flygegenskaper, N035 Irbis-E-radar och svagare radareko.
Su-27UB1M
Ukrainias uppgraderade variant av Su-27UB.[11][12]
År 1984 kom de första planen i tjänst i Sovjetiska luftförsvarsstyrkorna och snart fick också Sovjetiska flygvapnet sina första plan. Det fanns dock problem i den tidiga produktionen och ytterligare modifikationer var nödvändiga innan den slutliga seriestandarden fastställdes. Det faktum att det ännu inte fanns någon tvåsitsig skolversion innebar också att steget från Suchoj Su-15, MiG-23 och MiG-21 till Su-27 blev stort för piloterna.[15]
Från 1984 fram till upplösningen av Sovjetunionen hade runt 600 flygplan tillverkats. Av dessa gick majoriteten till Ryssland som också fortsatte producera planet i flera år till. Även Ukraina, Vitryssland, Kazakstan och Uzbekistan ärvde ett mindre antal plan till sina nybildade flygvapen. Idag (2014) är Ryssland den största användaren med cirka 350 plan i tjänst.
Su-27 i Kina
Kina beställde under det tidiga 1990-talet cirka 75 Su-27 av Ryssland/Sovjetunionen. Man har också fått licens för att producera planet lokalt i Kina men då under beteckningen J-11. Det finns idag cirka 220 Su-27/J-11 i det kinesiska flygvapnet.
Sovjetunionen
Ryssland
Kina
Ukraina
Kazakstan
Belarus
Wikimedia Commons har media som rör Suchoj Su-27.