Josef Stalin

Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. Motivering: Mycket i artikeln tolkar politiska förlopp och avsikter utan källhänvisning, vilket inte är acceptabelt i en encyklopedi. (2023-06) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Josef Stalin
Stalin, 1937.
Generalsekreterare för Sovjetunionens kommunistiska parti
Tid i befattningen 3 april 1922–5 mars 1953
Företrädare	Position skapad
Efterträdare	Georgij Malenkov
Sovjetunionens regeringschef
Tid i befattningen 6 maj 1941–5 mars 1953
Företrädare	Vjatjeslav Molotov
Efterträdare	Georgij Malenkov
Född	Ioseb Besarionis dze Dzjughasjvili 18 december 1878 Gori, Guvernementet Tiflis, Kejsardömet Ryssland (i nuvarande Georgien)
Död	5 mars 1953 (74 år) Kuntsevo utanför Moskva, Ryska SFSR, Sovjetunionen
Gravplats	Kremlmuren
Nationalitet	rysk–sovjetisk
Politiskt parti	Sovjetunionens kommunistiska parti
Maka	Jekaterina Svanidze (död 1907), Nadezjda Allilujeva (död 1932)
Namnteckning

Josef Stalin,^[a] egentligen Iosif Vissarionovitj Dzjugasjvili (info),^[b] född 18 december 1878^[c] i Gori i Kejsardömet Ryssland (nuvarande Georgien), död 5 mars 1953 på Kuntsevo utanför Moskva, var en revolutionär, författare och sovjetisk politiker av georgisk börd.

Stalin blev 1922 den förste generalsekreteraren i Sovjetunionens kommunistiska parti och övertog i stora drag, efter Vladimir Lenins död 1924, makten över partiet, en position han bibehöll fram till sin död 1953. Han var även formellt regeringschef från 1941.^[2]

Stalin betraktas ofta som en av den moderna historiens mest inflytelserika män. Genom utrensningar inom det styrande kommunistiska partiet gjorde han sig av med oppositionella krafter, även om partiet i formell mening förblev kollektivt styrt.^[3][4] Stalin byggde upp en omfattande personkult kring sig själv. Statyer föreställande Stalin restes i praktiskt taget varenda stad. Under Stalins styre infördes femårsplaner i ekonomin, vilket ökade industrialiseringen i Sovjetunionen kraftigt och kollektiviseringen av jordbruket.^[5] Utrikespolitiskt viktiga händelser var dels beslutet 1939 om att ingå en icke-angreppspakt med Nazityskland - Molotov-Ribbentropp-pakten^[6], dels Sovjetunionens deltagande i andra världskriget mot Tyskland mellan 1941 och 1945. Sovjetunionens insatser i kriget spelade en avgörande roll för de allierades seger. Under Stalins tid vid makten organiserades massmord på politiska motståndare, och miljontals dog i de koncentrationsläger (Gulag) som organiserades som ett led i den hårdnande politiska repressionen under hans styre.

Stalin har gett namn till en gren av kommunismen, stalinismen, och myntade namnet marxism-leninismen. Som ett led i Stalins vision om ett sovjetiskt, socialistiskt samhälle beslagtogs privat egendom med tvång. Motstånd hos bondebefolkningen behandlade han hänsynslöst. Namnet Stalin, från det ryska ordet för stål, kan ha tagits för att det påminner om Lenin. Dock valde nära nog alla sovjetiska yrkesrevolutionärer ett "revolutionsnamn" (nom de guerre). En annan uppgift är att det skulle vara en kortform av Stalinskij som var en Rustaveli-översättare som han beundrade.^[7] Första gången han signerade en artikel med namnet Stalin var maj 1912.

Biografi

Uppväxt och tidig karriär

Josef Stalin föddes år 1878 i staden Gori i guvernementet Tiflis som ligger i dagens Georgien. Stalin var det enda överlevande barnet till en alkoholiserad skomakare, Besarion Dzjughasjvili, och hans hustru Ketevan Geladze. Fadern, som agade honom brutalt och ofta, dog år 1909, då Stalin var trettioett år. Efter att ha gått ut kyrkskolan i hemstaden med goda betyg började han studera till präst vid det ortodoxa prästseminariet i Tbilisi. Han gick som artonåring med i en illegal socialdemokratisk sammanslutning, där han för första gången kom i kontakt med Karl Marx tankar och idéer. Han anslöt sig till Rysslands socialdemokratiska arbetarparti strax efter att det bildades. 1899 blev han avstängd från sin skola, Tbilisis ortodoxa seminarium.^[8] Hans hem genomsöktes åtskilliga gånger^[9] i jakt på förbjudna socialistiska skrifter, dock utan framgång. I samma veva^[när?] lade han sig även till med den revolutionära pseudonymen "Koba".^[10] 1901 valdes han in i Tbilisis socialdemokratiska kommitté. I och med splittringen av det socialdemokratiska partiet 1903 anslöt sig Stalin till den bolsjevikiska fraktionen.^[8]

Från 1903 och fram till revolutionen 1917 organiserade Stalin revolutionära aktiviteter som att publicera olagligt material, att organisera partiet och arbetare. Han deltog även i en rad kriminella aktiviteter för att få in pengar till partiverksamheten. Bland annat rånade han banker. 1905 träffade han Vladimir Lenin för första gången. Som agent för det socialdemokratiska partiet reste han även utomlands^[8], bland annat till Stockholm i april 1906 för att delta i en socialdemokratisk konferens där även Lenin och Hjalmar Branting deltog.^[11] Han reste även till London, Krakow och Wien.^[8] Stalin blev gripen och fängslad vid ett flertal tillfällen. Sammanlagt fyra gånger (1902, 1909, 1912 och 1913)^[8] förvisades han till arbetsläger i Sibirien, men lyckades fly tre av gångerna. Efter varje vända till Sibirien återupptog han sin underjordiska verksamhet.^[12] 1912 blev han i sin frånvaro utsedd till ledamot i bolsjevikpartiets centralkommitté, samt redaktör för partiets tidning Pravda.^[8] Åren 1913–1917 var han förvisad till det avlägsna området Turuchansk i guvernementet Jenisejsk.^[12]

Maktövertagandet

Inför oktoberrevolutionen 1917 spelade Stalin en viktig roll, dels inom partiets exekutivkommitté, dels som medarbetare i tidningen Pravda. Detta var första steget på vägen mot makten. Nästa steg togs några veckor efter oktoberrevolutionen. I samband med revolutionen utsågs Stalin till folkkommissarie för nationalitetsfrågor i den första sovjetregeringen. Här började det som skulle bli stalinismens främsta grundpelare, den totalitära staten, ta form i Stalins tankevärld. De revolutionära idéerna om folkets självbestämmanderätt som Stalin tidigare hållit sig med började sakta men säkert ge vika. Det finns även överraskande påståenden om att Stalin inte spelade någon ledande roll i oktoberrevolutionen och att uppgifterna om hans deltagande tillkommit senare genom omskrivning av historien och förfalskning av Lenins publikationer.^{[13][14][15][16][17]}

Två år senare blev han invald i partiets politbyrå, varifrån han 1921, trots den sjukdomsdrabbade Lenins varningar, tog språnget in på den då tämligen administrativa posten som generalsekreterare. Denna post blev sedermera den mäktigaste posten inom partiet.

I takt med att Lenins hälsa blev allt sämre kunde Stalin genom sin post som generalsekreterare i centralkommittén 1922 tillskansa sig makt och inflytande. Lenins död 1924, efter vilken centralkommitténs ledamöter var tänkta att gemensamt styra landet, blev inledningen till den maktkamp som kom att utkämpas de närmaste fem åren. Stalins huvudsakliga antagonist i denna kraftmätning blev Lev Trotskij, som varit en av huvudpersonerna inom oktoberrevolutionen. Trotskij och hans allierade tog fasta på visionen om en världsrevolution och menade att en socialisering av det underutvecklade Sovjetunionen endast var möjlig sedan en världsrevolution genomförts. De tog förvisso inte avstånd från tanken på hushållning baserad på socialiserade produktionsmedel men tvivlade på Lenins idéer^[18][19] om ett socialiserat Sovjetunionen.

Stalin allierade sig med Lev Kamenev och Grigorij Zinovjev (en grupp som kallades triumviratet)^[20] och uppfattades som tillmötesgående till en början när han erkände att "det är nödvändigt med gemensamma ansträngningar från proletärerna i flera länder". Senare hårdnade Stalins argument: "Men då nu seger inte föreligger i väst, återstår bara följande val för revolutionen i Ryssland. Att ruttna bort i halmen eller urarta till en borgerlig stat."

Argumenten från trotskijoppositionen om Sovjetunionens agrara karaktär och att befolkningen till största delen bestod av bönder, tolkade Stalin som att oppositionen tvivlade på böndernas revolutionära potential. Trotskijs farhågor om att det vid goda skördeår skulle finnas faror för arbetarregeringens fortbestånd, åkte Stalin snålskjuts på: "Vi har tre bundsförvanter. Det internationella proletariatet [...] kolonierna [...] samt bönderna [...] Med dessa bundsförvanter, det vill säga bondeklassen, samarbetar vi. Tillsammans med den bygger vi upp socialismen. Det må nu gå bra eller dåligt, men vi bygger i alla fall upp den och vi måste just nu, särskilt nu, veta att sätta värde på denna bundsförvant." Här försvarar Stalin bondeklassen, ett försvar som tiotalet år senare skulle visa sig inte vara mycket värt, när han i och med sin kollektivisering av jordbruket skoningslöst krossade denna klass.

Ett genomgående tema i denna dispyt var Lenin. Lenin citerades av båda parter, men där Trotskij använde sig av nyanser, generaliserade istället Stalin, vilket gick hem hos massorna. Hans argument var lätta att förstå och att ta till sig. Ett annat utmärkande drag för Stalins uttalanden är den fullständiga avsaknaden av en tanke som hos Lenin hade stor betydelse, nämligen övertygelsen om att Sovjetunionen inte längre skulle komma att stå i spetsen för de internationella revolutionära krafterna när den socialistiska revolutionen skulle ha segrat i alla länder och världen smält samman till en enda stat.

Stalin förnekade dessutom varje anklagelse om att hans "socialism i ett land"-teori skulle komma endast från honom själv. Han påpekade ivrigt "att Stalin inte hade någonting alls med detta att skaffa, att det inte alls kunde vara frågan om Stalins teori, att Stalin aldrig gjort anspråk på någonting nytt på teorins område" (Stalin refererade ofta till sig själv i tredje person).

Stalins fraktion, ursprungligen bestående av ordföranden för Tredje internationalen, Grigorij Zinovjev, och den inom partiet högt uppsatte Lev Kamenev, lade beslag på statsapparaten, och 1924 utmanövrerades oppositionen i form av bolsjevikleninisterna med Lev Trotskij i spetsen. Både Zinovjev och Kamenev anslöt sig dock redan två år senare, 1926, till Trotskij och vänsteroppositionen. Då hade emellertid Stalin redan tillräcklig makt för att inte behöva vika sig, och kunde 1927 tillsammans med högerns Nikolaj Bucharin, Michail Tomskij och Aleksej Rykov utesluta Trotskij, Zinovjev och Kamenev, vilka i centralkommittén ersattes av Vjatjeslav Molotov, Kliment Vorosjilov och Michail Kalinin, Stalins trogna. Trotskij tvingades i exil och flydde till Mexiko. Han blev 1940 mördad i sitt hem i Mexiko med en ishacka av Ramón Mercader, en yrkesmördare personligen anlitad av Stalin. Hämnden och den inrikespolitiska segern var nu Stalins. Stalin vände sig därefter mot sina tidigare allierade och utmanövrerade dessa.

Industrialiseringen av Sovjetunionen

1929 godkände Stalin den första femårsplanen, det verktyg som han, efter att ha rensat ut trotskijoppositionen, infört för att få fart på industrialiseringen. I dessa femårsplaner skulle Sovjetunionens ekonomi planläggas för fem år framåt. Den första planen hade en oerhörd målsättning: under fem år skulle industriproduktionen öka med 180 procent, investeringarna med 220 procent och konsumtionen med 70 procent. Härigenom övergav Stalin även Lenins nya ekonomiska politik (NEP), som han tidigare försvarat mot Trotskijs kritik. Dessa händelser 1929 kallades för "den stora vändningen" (великий перелом, engelska Wikipedia) efter rubriken på en artikel i Pravda av Stalin "Den stora vändningens år: till 12-årsminnet av oktoberrevolutionen."^[21]

I februari 1931 deklarerade Stalin att Sovjetunionen var "50 till 100 år efter de västerländska länderna och att landet antingen skulle hinna ikapp inom loppet av 10 år eller krossas".^[22]

Kollektiviseringen av jordbruket

En förutsättning för en industrialisering var ett högproducerande jordbruk, något som Sovjetunionen vid denna tid inte hade. Då Stalin övergivit den något mer marknadsorienterade NEP krävdes en omdaning för att få upp den fart som krävdes för att femårsplanens vision skulle slå in. Stalins metod var kollektiv. Man började organisera in bönderna i kollektivjordbruk, så kallade kolchoser.

Motiven för detta sades vara ideologiska: om bönderna skulle arbeta direkt för staten skulle de så småningom bli socialister. De bakomliggande motiven för kollektiviseringen var dock att trygga statens livsmedelsförsörjning genom att omvandla landsbygden till en enda stor livsmedelsindustri.

I slutet av 1929 meddelade Stalin att storbönderna, kulakerna, skulle utrotas som samhällsklass.^[23] I praktiken stämplades alla bönder som gjorde motstånd eller inte samarbetade som kulaker, även om de inte var storbönder. Kulakerna åtalades för allt från bränder till mord. De kulaker som gjorde motstånd mot kollektiviseringen arresterades, blev anklagade för att vara kontrarevolutionärer och skickades iväg till arbetsläger. Partiaktivisterna och bönderna som gjorde grovjobbet ansåg att kollektiviseringen var för böndernas bästa och att de skulle få det bättre då kulakerna var fördrivna.

Rekvisitionspatruller skickades av säkerhetstjänsten GPU till bondgårdarna och dessa konfiskerade all spannmål man kunde hitta inklusive storböndernas reservspannmål och nästa års utsäde. Kombinerat med missväxten 1932 var en omfattande hungersnöd nu ett faktum. På något år hade svälten spridit sig över hela Ukrainska sovjetrepubliken och längs floderna i närheten.

Stalin nåddes av rapporter om svält, lidande och död, men han ignorerade dem. I stället försökte han att prioritera industrin, särskilt genom många tvångsarbetare i Gulag och vid Vita Havet. För att få in pengar och maskiner till den hastiga industrialiseringen fortsatte han att omfördela de skrala skördar spannmål som fanns till städerna.

Under andra världskriget skedde en stor produktionstillväxt inom vapenindustrin. Till exempel ökade produktionen av stridsvagnar från 2 794 (1940) till 6 590 (1941) och 24 446 (1942).^[24]

Terrorn under Stalins tid

Missnöjet med Stalins politik blev större hos partiets högre medlemmar och man sökte i hemlighet en efterträdare på generalsekreterarposten.

Tio månader efter partikongressen, den 1 december 1934, sköts Kirov till döds i sitt arbetsrum av en ung arbetslös partimedlem, Leonid Nikolajev. Det har spekulerats i att mordet skedde på uppdrag av Stalin, men några säkra bevis för detta fann polisen inte. Mördaren dömdes till döden, och Stalin tog tillfället i akt och proklamerade dödsstraff utan möjlighet till benådning för alla fiender till staten.

Varken jordbruket eller industrin hade uppfyllt målsättningarna och man skyllde detta på sabotage utfört av folkets fiender. Säkerhetstjänsten, nu omdöpt till NKVD, inledde massarresteringar. Så gott som alla närvarande delegater vid den sjuttonde partikongressen likviderades, såväl som många andra.

Den stora utrensningen

Åren 1936–1938 pågick den stora utrensningen (kallad jezjovsjtjina, efter Nikolaj Jezjov), med skenprocesser mot Stalins förutvarande bundsförvanter Lev Kamenev och Grigorij Zinovjev, där de under tortyr avgav bekännelser om kontrarevolutionär verksamhet (se även Moskvarättegångarna). Terrorn mot folket trappades upp ytterligare i och med att Stalins verklighetsuppfattning blev allt mer diffus. Han propagerade allt mer hätskt mot de fiender han såg både inom och utom landet, och säkerhetspolisen rensade troget upp bland de anklagade: vanliga medborgare, partimedlemmar, militärer och till och med NKVD-agenter. Arresteringar och avrättningar skedde både på uppdrag av de sovjetiska toppledarna, och av de lokala regionerna i landet som tilldelades kvoter för eliminering, varefter de rapporterade "framsteget". De flesta dödslistorna är undertecknade av Stalin, Vjatjeslav Molotov, Lazar Kaganovitj, Vorosilov, Andrej Zjdanov och Mikojan. Till exempel den 12 november 1938 undertecknade Stalin och Molotov avrättningsdirektiv för 3167 personer.^[25] Oftast avrättades eller i bästa fall arresterades och/eller deporterades släkt och vänner till offren.

Eftersom fienden kunde finnas var som helst kunde den också vara vem som helst – ingen gick säker. Stalin lät till och med avrätta eller fängsla många av sina nära medarbetare och vänner samt deras familjemedlemmar som medskyldiga i massmorden, som till exempel Molotovs hustru Polina. Tsartidens system med inrikespass återinfördes, tortyren godkändes av Stalin som metod och alla brott skulle kunna ge dödsstraff för alla över tolv år.

Den stora utrensningen fick sin kulmen med skenrättegången mot Rykov och Bucharin, där de under tortyr skrivit på bekännelser där de anklagade varandra. Stalin ville utplåna alla spår av historien där han själv inte var hjälte. Sammanlagt under de två år tjistkan varade, arresterades c:a 7 miljoner sovjetiska medborgare, av vilka det stora flertalet skickades vidare till Gulag.

Trotskij mördades på Stalins uppdrag och samtliga övriga politbyråmedlemmar avrättades.

Gulag

Enorma arbetsläger byggdes upp för att inhysa de "kulaker" Stalin velat undanröja, politiska motståndare, etniska eller religiösa minoriteter, kriminella eller oskyldiga som råkat ut för Stalins utbredda angiverisystem och säkerhetspolisens terror. Dessa läger fungerade som integrerade delar i Stalins ekonomiska system. Suget efter arbetskraft^{[källa behövs]} ledde till massarresteringar av oskyldiga, som alla sattes i arbete i lägren.

Det stora flertalet av alla som sattes i fånglägren var outbildade bönder som aldrig fått vare sig erfarenhet eller skolning i användandet av den utrustning man nyttjade. Detta ledde till ideliga produktionsstopp och förseningar. I propagandan sades att sabotage var orsak till förseningarna, och skenrättegångar inleddes mot fabrikschefer och ingenjörer. Återigen slog Stalin undan benen för sig själv i och med att de mest kompetenta och driftiga fängslades eller sköts, och produktionstakten sänktes därmed ännu mer.

Även här vägrade Stalin se verkligheten och ökade påfrestningarna ytterligare genom att kräva högre arbetstakt. De fabrikschefer som efterfrågade mer realism i planeringen anklagades för sabotage och arkebuserades, och ännu mer kunnigt folk, som så väl behövdes i Sovjetunionen, dödades.

Slitet var enormt i Gulag. Säkerhetstjänsten GPU/NKVD såväl som Stalin ansåg att maskiner sällan var nödvändiga i arbetslägren, och fångarna fick ofta arbeta med händerna. Man sållade bort de svaga och sjuka genom att maten fördelades beroende på prestationen hos den enskilde arbetaren.

Den nya konstitutionen

1936 infördes en ny författning som på papperet var mer demokratisk än tidigare, men den innebar bara ett ännu hårdare grepp om befolkningen samt hjälpte till att skyla de omfattande utrensningarna som försiggick.

Samtidigt ökade personkulten runt Stalins person. Överallt, i radio, i tidningar och på affischer, fick folket höra att Stalin var Gud, folkets beskyddare och landsfader. Detta var en motsägelse mot Stalins egna ord till en partifunktionär några år tidigare: "Var tillgiven arbetarklassen, ert parti, er stat. Det är nödvändigt och bra. Men förväxla inte denna tillgivenhet med tillgivenhet mot personer, detta ihåliga och onyttiga intelligentiamässiga frasmakeri."

Men folket hade trots allt fått det bättre. Läskunnigheten hade ökat, särskilt i städerna, och tekniska finesser såsom tunnelbanan i Moskva fick folk att tycka att de uppoffringar som både folket och landet tvingats göra inte hade gjorts förgäves. Man trodde också att Stalin inte visste om den terror som pågick, och att om han bara finge veta, skulle han genast sätta stopp för den.

Terrorns offer

I dag är det fortfarande omtvistat hur många som egentligen fallit offer för de avrättningar, deporteringar och hungersnöd som förekom under Stalins tid i Sovjetunionen under 1924-1953. Efter Sovjetunionens kollaps 1991 har hemliga arkiv gjorts tillgängliga.

Det finns forskare som hävdar att Stalins repression ligger på runt 4 miljoner offer;^[26][27][28] andra menar istället att siffrorna är betydligt högre än så. Till exempel den ryske författaren Vadim Erlikma har bland annat gjort följande uppställning: avrättningar 1,5 miljoner, gulag fem miljoner, deporteringar 1,7 miljoner (av totalt 7,5 miljoner deporterade), och ytterligare en miljon tyska krigsfångar och civila, sammanlagt runt nio miljoner offer.^[29]

En del västhistoriker, som R.J. Rummel, har kommit fram till siffror mellan 60 och 70 miljoner döda. Men detta har av många ansetts i överkant och har heller inte kunnat bestyrkas med det arkivmaterial som finns. De tidigare hemliga arkiv som finns tillgängliga, och som fortfarande ofta har starkt begränsad öppenhet, menar somliga inte är tillförlitliga, eftersom hemlighetsmakeri, falsarier, brister i dokumentationen och förlust av dokument under andra världskriget kan hindra alla som vill ställa upp tillförlitliga siffror. Den omstridde forskaren Robert Conquest har angett siffror på mellan 20 och 30 miljoner dödsoffer, siffror som ställts upp innan Sovjetunionen upplöstes, delvis innan Solzjenitsyns GULAG-arkipelagen publicerades.^[30]

Andra världskriget

Stalin var väl medveten om att Adolf Hitlers stortyska retorik och militära upprustning var ett hot mot freden och i längden kunde hota hans land, men ingen lämplig allians mot Hitler fanns att tillgå. Sovjetunionen gjorde upprepade försök att tillsammans med Storbritannien och Frankrike bilda en förenad front mot nazisterna. Alla dessa förslag avslogs. Den Sovjetiska ambassadören till Storbritannien - Ivan Maisky - vände sig flera gånger till Chamberlain regeringen med förslaget att bilda en allians. Neville Chamberlain svarade genom att ignorera honom eller fördröja samtalen.^[31]

Två veckor innan kriget bröt ut gjorde Sovjetunionen ett sista desperat försök att bilda militär allians med Storbritannien och Frankrike. Förslaget var att stationera mer än 1 miljon Sovjetiska trupper längs med gränsen till Tyskland, för att på så vis hindra en invasion från nazisterna. Storbritannien och Frankrike skulle - enligt det föreslagna avtalet - ge understöd genom att placera trupper längs med den västra gränsen. Förslaget avslogs av de franska och brittiska ambassadörerna. Regeringen i Polen var heller inte villiga att sluta något sådant avtal.^[32] Stalin vände sig då till Nazityskland. En vecka senare, den 23 augusti 1939, slöts Molotov–Ribbentrop-pakten mellan Sovjetunionen och Nazityskland. Detta var formellt endast ett icke-angreppsavtal mellan Sovjetunionen och Tyskland, men innehöll ett hemligt tillägg om en uppdelning av Polen, de tre baltiska staterna samt Finland som skulle agera som buffertzon mellan Sovjet och Tyskland.^[6]

Avtalet kom som en chock för Storbritannien, Frankrike och inte minst för Polen. Den 1 september 1939 gick Tyskland till anfall mot Polen. Dessutom intogs den tysktalande fristaden Danzig. Detta ledde till att Storbritannien och Frankrike förklarade Tyskland krig den 3 september.

Det andra världskriget hade brutit ut. Som överenskommet i Molotov–Ribbentrop-pakten invaderade Sovjetunionen 17 september östra delen av Polen, nästan helt utan motstånd från den underutrustade polska armén, som redan hade malts sönder av tyskarna.

Därefter vände sig Stalin mot de baltiska länderna som annekterades utan större motstånd. I november krävde Sovjetunionen baser i Finland vilket inte accepterades av den finska regeringen varför Sovjetunionen anföll Finland. Vinterkriget gick inledningsvis mycket dåligt för Sovjetunionen, men förnyade militära ansträngningar ledde till militära framgångar som tvingade Finland vid de efterföljande fredsförhandlingarna till att bland annat avträda Karelen till Sovjetunionen.

När de tyska och sovjetiska förbanden möttes i Polen därefter var demarkationslinjen (gränsen) mellan de båda ockuperande stormakterna inget problem, eftersom alla detaljer var uppgjorda redan vid Molotov–Ribbentrop-paktens upprättande. Större delen av denna demarkationslinje utgör idag gränsen mellan Polen, Vitryssland och Ukraina.

Våren 1941 kom underrättelsetjänster med allt tätare underrättelseuppgifter om att Hitler planerade utöka Tyskland österut och axelmakterna skulle därmed anfalla Sovjetunionen.

Operation Barbarossa började den 22 juni 1941. Stalin tog en ledande roll i Sovjetunionens militära strategi. Han utsågs försvarsminister och överbefälhavare.

Vid Sovjetunionens massiva motanfall december 1941 hade tyskarna pressats tillbaka upp till 300 kilometer från huvudstaden. Det innebar att chansen att erövra Moskva var borta, och i praktiken hade Hitler förlorat hela andra världskriget.

Axelmakternas angrepp och behandlingen av de ockuperade områdena i Ukraina hade, liksom i Polen, karaktären av folkmord och krävde en total mobilisering av landets resurser, mänskliga och ekonomiska, för att slås tillbaka. Länge beräknades att minst 12 700 000 civila sovjetmedborgare miste livet (exakta siffror saknas) för axelmakternas terror (massavrättningar, slavarbete, plundring, våldtäkter, massbombningar mot städer och ren utrotning) samt svält och sjukdomar.

I och med det tyska anfallet på Sovjetunionen så etablerade Sovjet 1941 en allians med Storbritannien och USA. De västliga allierade stödde Sovjetunionen genom mycket omfattande leveranser av livsmedel, transportfordon och vapen för att stärka den sovjetiska offensiven, medan röda armén i sin tur redan från 1941 band mycket betydande tyska truppstyrkor. Stalin krävde att en andra front skulle etableras i väster för att avlasta trycket på Sovjetunionen, att Storbritannien och USA skulle acceptera ändrade gränser för Polen (enligt Curzonlinjen) och att de baltiska länderna skulle underställas Kreml.

Storbritanniens premiärminister Winston Churchill och USA:s president Franklin D. Roosevelt dämpade den vanliga ideologiska antikommunistiska kritiken mot Stalin och på båda sidor om Atlanten kom propagandan att framställa Stalin och Sovjetunionen i mera försonliga ordalag. Stalin har som få andra blivit utnämnd två gånger som årets man i Time, i januari 1940 som "mannen som matchar Adolf Hitler som den mest hatade mannen i världen",^[33] och i januari 1943 starkt positivt förvandlad, som om han själv svarade för ryssarnas heroiska motstånd.^[34]

Efter slaget vid Stalingrad vintern 1942–1943 och slaget vid Kursk år 1943 hade krigslyckan definitivt vänt och tyskarna kunde aldrig sätta igång en offensiv på östfronten igen, och initiativet gick över till Sovjetunionen, som sedan befann sig på en oavbruten offensiv ända fram tills Berlin kapitulerade den 2 maj 1945.

Under motoffensiven så hade Sovjetunionen erövrat östra Tyskland, Polen, Estland, Lettland, Litauen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien, vilket efter kriget gav upphov till det kommunistiska Östblocket.

Stalin använde framgångarna för att hylla sig själv som det "segerrika geniet". 1943 gavs Stalin den högsta militära graden: marskalk av Sovjetunionen. Vid Teherankonferensen med Churchill och Roosevelt i november 1943 fick han löften om att en västfront skulle öppnas i maj 1944 genom en invasion av Frankrike. Samtidigt skulle Sovjetunionen på olika sätt kompenseras efter kriget för alla de enorma uppoffringar som landet gjorde för att besegra Nazityskland.

Vid Jaltakonferensen februari 1945 var Tyskland i princip besegrat. Tyskland skulle tills vidare delas upp i fyra ockupationszoner och röda armén fick kontroll över det område som senare skulle bli Östtyskland, inklusive Östberlin (Berlin ockuperades av Sovjet, men delades upp i fyra ockupationszoner). Vid Jaltakonferensen förband sig också Stalin att gå i krig mot Japan tre månader efter att Tyskland kapitulerat. Han höll avtalet och 8 augusti 1945 anföll man Japan och hann på en vecka ockupera Manchuriet och norra delen av Koreahalvön (enligt ett hastigt ingått avtal med USA delades halvön i två ockupationszoner längs 38:e breddgraden). De av röda armén ockuperade delarna av Koreahalvön blev 1948 Nordkorea.

Efter andra världskriget

Efter andra världskriget var Sovjetunionen en supermakt och Stalin även utrikespolitiskt (möjligen bortsett från USA:s president) världens mäktigaste politiker. Tiden fram till hans död 1953 präglades utrikespolitiskt av den allt skarpare konflikten med västmakterna, det kalla kriget. Vid andra världskrigets slut ockuperade Sovjetunionen hela Östeuropa och det under kriget av japanerna ockuperade Manchuriet, vilket Stalin utnyttjade till att 1946–1949 installera sovjetiska lydregimer i samtliga ockuperade stater och regioner. Dessa var formellt sett självständiga men i praktiken helt i händerna på Stalin och hans efterträdare.

Inrikespolitiskt innebar inte segern över Nazityskland någon lättnad av förtrycket. Nya utrensningar iscensattes och Gulagsystemet byggdes ut ytterligare. Stalins sjukliga misstänksamhet stegrades ytterligare. Han gav också order om att Sovjetunionen till varje pris var tvunget att skaffa sig kärnvapen för att inte förlora makt till USA, som sprängt de första atombomberna över civila över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Detta lyckades landets kärnfysiker med när Sovjetunionens första atombomb provsprängdes i augusti 1949 - drygt fyra år efter USA:s första atomsprängning.

Efter kriget fortsatte Stalin sin vana att arbeta på nätterna och sova på dagarna. En dag 1953 steg han aldrig upp då han befann sig på sin datja Kuntsevo ^[35] utanför Moskva. Hans tjänare – livrädda för att på något sätt störa honom i onödan – ville inte väcka honom. Till slut vågade sig en av tjänarna in i sovrummet och där fann man Stalin liggande på golvet. Han hade troligen drabbats av en hjärnblödning och avled den 5 mars, efter att ha legat i koma i fem dagar. Sedan 1970-talet har det funnits teorier om att Stalin mördades och att det eventuellt var Lavrentij Berija som förgiftade honom.

Efter Stalins död utbröt en maktkamp om vem som skulle efterträda honom. Nikita Chrusjtjov avgick med segern och tog 1956 officiellt avstånd från Stalins version av socialismen/kommunismen, till exempel den extrema personkult som utvecklades kring envåldshärskaren. Den fruktansvärda terrorn under 1930-talet fördömdes också men någon genomgripande demokratisering av samhället genomfördes inte. Chrusjtjovs avståndstagande från Stalin ledde till en djup och länge bestående splittring mellan Sovjetunionen och det kommunistiska Kina, där den nya sovjetiske ledaren stämplades som revisionist av Kinas diktator Mao Zedong.

Privatliv

Stalin gifte sig för första gången år 1903 med Jekaterina Svanidze. De hann dock bara vara gifta i tre år innan hon avled år 1907 i tuberkulos. De fick sonen Jakov Dzjugasjvili (1907–1943).^[8] Sonen tjänstgjorde så småningom i röda armén och under andra världskriget blev han tillfångatagen och hamnade i koncentrationsläger. Sent 1943 vägrade han att lyda en lägervakts order att gå tillbaka till ett hus på området utan gick istället mot stängslet och uppmanade vakten att skjuta. Så skedde.^[36]

Stalins andra barn fick han utomäktenskapligt med Maria Kuzakova. Han fick namnet Konstantin Kuzakov (1911–1996).

Stalins andra hustru blev Nadezjda Allilujeva-Stalina. De gifte sig 1919, då hon endast var 18 år (21 år yngre än sin man). Tillsammans fick de två barn, sonen Vasilij Stalin (1921–1962) och dottern Svetlana Stalina-Allilujeva (1926–2011). Till skillnad från fadern tycks Stalin inte ha agat sina barn i samma omfattning. Äktenskapet med "Nadja" var emellertid stormigt och efter ett bråk med sin man begick hon självmord 1932. Det finns även uppgifter om att det var Stalin som sköt henne.^[37] Hustruns död tycks de första åren haft en viss återhållande effekt på den terror som på Stalins order inletts i slutet av 1920-talet i samband med kollektiviseringen av jordbruket och införandet av femårsplaner.

Stalins mor Ketevan avled 1937. Sonen hade ett dåligt förhållande till modern och deltog inte vid hennes begravning. Sonen Vassilij, som blev officer i flygvapnet, dog alkoholiserad 1962. Svetlana flydde från Sovjetunionen 1967.

Stalins eftermäle

Under de första åren efter Stalins död fortsatte officiellt den stalinistiska tolkningen av Marx och Engels lära. Men i samband med 20:e partikongressen i februari 1956 höll Stalins efterträdare som kommunistpartiets generalsekreterare, Nikita Chrusjtjov, ett tal inför SUKPs (kommunistpartiet) medlemmar, benämnt Om personkulten och dess konsekvenser, där han öppet lade fram Stalins brott mot mänskligheten och sitt eget folk: terrorväldet, de militära och militär-politiska misstagen (exempelvis Molotov-Ribbentrop-pakten med det nationalsocialistiska Tyskland), som kostat många sovjetmedborgare livet, den orimliga misstänksamhet som präglade rannsakningar och förhör med helt oskyldiga människor, och framför allt den personkult som Stalin byggt upp. Därtill avslöjades en del av utrensningarna inom det egna partiet, till exempel genom de fabricerade åtalspunkterna under Moskvaprocesserna efter 1934 års partikongress, där vissa ledamöter anonymt strukit Stalins namn från valet av centralkommitténs cirka 400 medlemmar. Chrusjtjovs tal var politiskt effektfullt, men innebar knappast någon omedelbar ideologisk nyorientering; det handlade i hög grad om att måla upp Stalin och dennes inrikesminister och f.d. chefen för NKVD, tillika hans georgiske landsman Lavrentij Berija som exempel på vad den nya regimen under Chrusjtjov själv inte skulle vara. Ingen skuld skulle således falla över själva kommunistpartiet, enbart hur delar av dess högsta ledning missbrukat sina ställningar. Även om skådeprocesserna under 1930-talet togs upp som avskräckande exempel dröjde det till 1980-talet innan de ledande åtalade rehabiliterades.

Med Stalins död avskaffades de politiska avrättningarna, det sista kända politiska mordet i Sovjetunionen drabbade också Lavrentij Berija kring jul 1953. Trots en kamp om makten efter Stalins långa period som generalsekreterare inom SUKP blev Berija dess enda blodsoffer.

Nikita Chrusjtjovs kongresstal 1956, blev först enbart känt inom SUKP (kommunistpartiet), men kom snabbt till kännedom i väst, och därmed också (till exempel via radio) i Sovjetunionens "satellitstater" i Östeuropa. Under åren som följde blev talet alltmer allmänt känt även inom Sovjetunionen och i samband med 22:a partikongressen 1961 blev Chrusjtjovs "hemliga tal" definitivt erkänt inför det sovjetiska folket.

Avstaliniseringen som så sakta inletts redan före 1956, men tillfälligt avbrutits på grund av Ungernrevolten hösten detta år, fick nu hög prioritet. Statyerna förstördes eller flyttades, porträtten togs ner, skolböcker skrevs om etc. Och Stalingrad ("Stalins stad", f.d. "Tsarens stad" Tsaritsyn) fick sitt tredje och nuvarande namn Volgograd. Även miljonstaden Donetsk i Ukraina återfick sitt ursprungliga namn efter att ha hetat Stalino åren 1924–1961. Stalins mumifierade lik flyttades ut ur "Lenin-Stalin-mausoleet", och det återgick till att bara vara Leninmausoleet. Det senare får ses som en symbol för SUKP:s önskan att försöka glömma stalintidens terror.^[38]

I Stalins födelsestad, Gori i Georgien, finns Josef Stalin-museet. Som en del av museet ingår huset där Stalin föddes samt hans dödsmask.

Bibliografi (svenska översättningar)

• Lenin och leninismen. Stockholm: Fram. 1925. Libris 1482344 
• Agrarpolitiska frågor i Sovjetunionen. Stockholm: Förlags-a.-b. Arbetarkultur. 1930. Libris 1334686 
• Leninismens grundvalar. Stockholm: Arbetarkultur. 1934. Libris 1368174 
• Om Lenin. Stockholm: Arbetarkultur. 1934. Libris 1368173 
• Stalins tal på Sovjet-Unionens kommunistiska partis 17. kongress. Stockholm: Arbetarkultur. 1934. Libris 1368176 
• Leninismens grundfrågor. Stockholm: Arbetarkultur. 1935-1938. Libris 8205627 
  • Del 1. 1935. Libris 8205628 
  • Del 2. 1938. Libris 8205629 
• Människorna - det värdefullaste kapitalet. Stockholm: Arbetarkultur. 1935. Libris 1368175 
• Socialismen höjer välståndet : Stalins tal på stachanovarbetarnas första rikskonferens. Stockholm: Arbetarkultur. 1936. Libris 1378624 
• Stalin om : hjälp åt den mongoliska folkrepubliken mot Japan : fredens vänner och fiender, Japan och Tyskland. ... Stockholm: Arbetarkultur. 1936. Libris 1378627 
• Kampen mot fascismens trotskistiska agenter och partiets uppgifter. Stockholm: Arbetarkultur. 1937. Libris 1378621 
• Oktoberrevolutionen och de ryska kommunisternas taktik : Oktoberrevolutionens internationella karaktär. Stockholm. 1937. Libris 3071992 
• Stalin om förslaget till Sovjetunionens författning : referat på extraordinarie 8 unionskongressen i Moskva den 25 nov. 1936. Stockholm: Arbetarkultur. 1937. Libris 1378626 
• Sovjetunionens kommunistiska partis (Bolsjevikernas) 18:de kongress : tal. Stockholm: Arbetarkultur. 1939. Libris 1378509 
• Sovjetunionen och de kapitalistiska länderna : verksamhetsberättelse på Sovjetunionens kommunistiska partis (bolsjevikerna) 18 kongress om SUKP(b):s centralkommittés arbete  : den 10 mars 1939. Stockholm: Arbetarkultur. 1939. Libris 1378625 
• Den dialektiska och historiska materialismen. Stockholm: Arbetarkultur. 1940. Libris 1378619 
• J. W. Stalin, revolutionären, folkledaren, statsmannen : Kort biografi. Stockholm: Arbetarkultur. 1940. Libris 1378620 
• Leninismens problem. Stockholm. 1940. Libris 3071982 
• Marxismen och den nationella och koloniala frågan. Stockholm: Arbetarkultur. 1941. Libris 1246036 
• Tal av ... J.V.Stalin på Moskvas Arbetardeputerades Sovjets högtidssammanträde med staden Moskvas partiorganisationer och sociala institutioner den 6 nov. 1941. Stockholm. 1941. Libris 3072001 
• Dagorder på Röda armens 24-årsdag den 23 febr. 1942. Stockholm. 1942. Libris 2793866 
• Dagorder av folkkommissarien för Sovjetunionens försvar J.V. Stalin den 1 maj 1942. Stockholm. 1942. Libris 3071976 
• Vi närmar oss segern : tal vid den ryska revolutionens 25-årsdag. Stockholm: Västermalm. 1942. Libris 1428333 
• Dagorder av högste överbefälhavaren : Moskva den 1 maj 1943, nr 195. Stockholm. 1943. Libris 3071977 
• Dagorder av högste överbefälhavaren för Sovjetunionens stridskrafter ... den 23 febr. 1943 : Nr 95. Stockholm: Stockholms bokindustri ab. 1943. Libris 1428327 
• Vår teori och praktik. Stockholm: Arbetarkultur. 1943. Libris 1428334 
• Den nationella frågan. Stockholm: Arbetarkultur. 1944. Libris 887329 
• Stalin talar under andra världskriget. Stockholm: Natur och kultur. 1944. Libris 915947 
• Krigets facit : [Stalins tal till väljarna den 9 februari 1946]. Stockholm. 1946. Libris 1428329 
• Marxismen och den nationella frågan. Moskva. 1950. Libris 1246223 
• Centralkommitténs politiska verksamhetsberättelse på SUKP (b):s 14:e kongress 18 dec. 1925. Moskva. 1951. Libris 14572240 
• Socialismens ekonomiska problem i SSRU. Moskva: Förl. för litteratur på främmande språk. 1952. Libris 1448085 
• Centralkommitténs politiska verksamhetsberättelse på SUKP (b):s femtonde kongress den 3 december 1927. Moskva: Förlaget för litteratur på främmande språk. 1953. Libris 1448078 
• Tal på 19 partikongressen 14 oktober 1952. Moskva: Förlaget för litteratur på främmande språk. 1953. Libris 1448087 
• Centralkommitténs politiska verksamhetsberättelse på SUKP (b):s sextonde kongress : den 27 juni 1930. Moskva: Förlaget för litteratur på främmande språk. 1954. Libris 3218842 
• Kort om meningsskiljaktigheterna i partiet ; Svar till "Social-demokraten". Moskva: Förlaget för litteratur på främmande språk. 1954. Libris 1448079 
• Marxismen och språkvetenskapens frågor. Moskva: Förlaget för litteratur på främmande språk. 1954. Libris 614164 
• Sovjetunionens stora fosterländska krig. Moskva: Förlaget för litteratur på främmande språk. 1954. Libris 1448086 
• Anarkism eller socialism?. Moskva: Förlaget för litteratur på främmande språk. 1955. Libris 1448077 
• Om de ryska kommunisternas politiska strategi och taktik : utkast till en broschyr. Moskva: Förlaget för litteratur på främmande språk. 1955. Libris 1448083 
• Än en gång om den socialdemokratiska avvikelsen i vårt parti : referat och slutord vid kommunistiska internationalens exekutionskommittés sjunde, utvidgade plenum den 7 och 13 december 1926. Moskva: Förlaget för litteratur på främmande språk. 1955. Libris 1448088 
• Teori och praktik. Boc-serien, 99-0117341-8. Staffanstorp: Cavefors. 1967. Libris 520796 
• Mot vulgariseringen av parollen om självkritik. Göteborg: Bokhandeln oktober. 1970. Libris 12054663 
• Om den dialektiska och historiska materialismen. Stockholm: Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna. 1970. Libris 1693913 
• Om leninismens grunder. Marxismens klassiker (Oktoberförl.), 99-0139019-2. Göteborg: Oktober. 1974. Libris 7627303. ISBN 91-7242-028-6 
• Socialismens ekonomiska problem i SSRU och andra artiklar. Marxismens klassiker (Proletärkultur), 99-0253823-1 ; 17. Göteborg: Proletärkultur. 1983. Libris 7639385. ISBN 91-7384-031-9 
• Korrespondensen mellan ordföranden i Sovjetunionens ministerråd och ledarna i USA och Storbritannien under andra världskriget 1941-1945. Göteborg: Fram. 1988. Libris 756682 
  • Del 1, Josef Stalins korrespondens med Winston Churchill och Clement Attlee (juli 1941-november 1945). Libris 756683. ISBN 91-7510-983-2 
  • Del 2, Josef Stalins korrespondens med Franklin D. Roosevelt och Harry Truman (augusti 1941-december 1945). Libris 756684. ISBN 91-7510-985-9 

Se även

• Sovjetunionen

• Stalinism
• Trofim Lysenko

Kommentarer

Referenser

Noter

Källor

• Hans W:son Ahlman, Sovjetunionen, 1964
• Anne Applebaum, Gulag: de sovjetiska lägrens historia, 2003
• Bo Kage Carlson, Maktens Profiler, 1985
• Kommunismens svarta bok, Stéphane Courtois med flera,
• Isaac Deutscher, Stalin: en politisk biografi, 1972
• Gill, Graeme (2004). James S. Millar. red. Encyclopedia of Russian History. ISBN 0-02-865907-4 
• Lilla Focus. Stockholm : Almqvist & Wiksell Förlag AB
• Franz Marek, Vad Stalin verkligen sagt, 1972
• Simon Sebag Montefiore, Stalin – den röde tsaren och hans hov, 2003/2004
• Robert Service, A History of Modern Russia, 2003
• Robert Service, Stalin, 2005

Vidare läsning

• Sennerteg, Niclas (2003). ”Stålmannen från Gori.”. Populär historia (nr. 2): s. 31-37. Arkiverad från originalet den 11 april 2016. https://web.archive.org/web/20160411054823/http://www.popularhistoria.se/artiklar/stalmannen-fran-gori/. 
• Roberts, Geoffrey (2022) (på engelska). Stalin's Library : A Dictator and his books. Yale University Press= London. sid. 259. ISBN 978-0-300-17904-0. Läst 3 augusti 2022 

Externa länkar

• Wikiquote har citat av eller om Josef Stalin.

  Citat
• Wikimedia Commons har media som rör Josef Stalin.
  Bilder & media